När jag hörde ordet "Höuran" för första gången, eller rättare sagt när jag läste det så visste jag inte vad eller var det kunde vara. En plats var det, så långt visste jag. Men jag visste inte att det var en liten ö jag sett så många gånger från land före Mikael informerade mig om detta.
Igår blev det ett litet paddlingsäventyr för mig och Mikael ut till ön Höuran, (Höran heter den väl på fint språk, "höuran" är alltså dialekt) medan Alissa fick åka på kalas med mormor och morfar. Paddlingsäventyret gick ut på geocaching - förstå! ;) Att paddla tycker jag är till viss del rogivande men samtidigt fruktansvärt obehagligt. Jag har lite fobi för vatten, speciellt öppet hav. Men det var rätt lugnt och jag överlevde turen. Tack och lov!
Eftersom jag inte visste att denna ö heter "Höuran" har jag heller aldrig satt min fot där. En liten, liten ö men som ändå var vacker och charmig. Jag kände mig riktigt lugn och harmonisk när vi var där.
 |
| På spaning efter skatter |
Och skatten den hittade vi också, detta blev vår favorit cache av alla de vi loggat hittills. Inte för att cachen i sig själv var speciell utan för att platsen gjorde den speciell. Det är det som vi uppskattar med geocahingen, att man har chans att upptäcka nya platser, nya guldkorn. Njuta av naturen, friska luften och att göra något tillsammans hela familjen.
Avslutade vistelsen på ön med varsin kopp kaffe medan solen värmde våra kinder. Som vi njöt!
Ps. Orsaken till varför det är jag som pryder majoriteten av alla bilder är att det är Mikaels bilder jag stulat. Har på senaste tiden blivit väldigt dålig på att fota. Systemkameran är ALDRIG med och kameran i telefonen tar så dåliga bilder mot Mikaels.
