Ledsen i skogen

Det är en smått ledsen typ som sitter här. Familjen Broman var ut på en mysig höst promenad i fäboda skogarna, jag fotar för fullt när mitt i allt mitt objektiv säger upp kontraktet. Jag blir så ledsen, det var ju förstås det objektivet som jag använder nästan dagligen. åååh.

Jag kan inte längre ställa brännvidden på objektivet, ratten har liksom låst sig. Eller jag kan vrida på den lite, men brännvidden ändrar inte en millimeter heller. Märkte senare att auto fokus slutade också att fungera. Vad göra nu då? Finns det någon som läser som kan sånt här, lönar det sig att reparea? Objektivet är ett Sigma 17-70/2,8-4,0 DC Macro OS HSM, till Nikon. Garantin gick ut för länge sen.

Kliande fingrar

Det känns som att alla dagar är likadana för mig och det leder till att jag inte har mycket att skriva om. För hur kul är det på en skala från 1-10 att skriva dag ut och dag in om hur min dag har varit; vakna - äta frukost - mata Alissa - byta blöja - gosa lite - sova - mata.. och så fortsätter ju dagen i stora drag. Vissa dagar har avvikande program, men långt ifrån alla. Detta är då min vardag, och jag trivs med den - oftast. Men skulle gärna skriva om något annat, det kliar så i mina skriv fingrar men jag kommer inte på något vettigt att skriva om! Finns det något ni undrar och vill fråga eller är det något ni tycker jag ska skriva om?

Tips tips tips, fråga fråga fråga!! 

En fråga

Fick en anonym fråga: "Varför "skyddade" du och din pojkvän inte er? eller var det planerat att bli gravid så där otroligt snabbt?" 


Till att börja med så, ja vi blev gravida väldigt fort och nej det var inte "planerat". (Med planerat tänker jag på att man verkligen försöker få barn.) Men samtidigt var graviditeten inte o välkommen, och vi visste båda två att chansen/risken (beroende hur man tar saken!?) för att jag skulle bli gravid fanns. Vi kände båda två från början att det här känns helt rätt och vi har aldrig någonsin tvekat eller ångrat att jag vi blev gravida. Det kändes så självklart från början. Läste en artikel en gång i våras om ett par som också blev gravida väldigt fort och mamman beskrev det på ett så bra sätt, "Vår dotter blev till av passion, att jag verkligen älskar hennes pappa. Jag tror på att skaffa kärleksbarn." Och med det citatet avrundar jag svaret på denna fråga!       

100

...trumvirvel... Detta bästa läsare är mitt hundrade inlägg på denna blogg!! Och det måste ju firas på något sätt tycker jag. Vad sägs om att ni nu får en chans att fråga precis vad ni vill - om vad som helst av mig. (ni får vara anonyma om ni vill) Eller annars bara lämna en rad efter er, då skulle jag bli så glad! :)
 

nervositet?

Jag minns inte om jag skrivit om detta tidigare? Men isf blir det en upprepning.
Fick en fråga idag om jag är nervös inför förlossningen?! Utan att ens tänka efter en längre tid kan jag helt ärligt säga att, nej jag är inte nervös. För det första så tycker jag man inte kan (åtminstone inte jag) vara nervös för något man inte vet vad är. Kan ju inte ens föreställa mig hur det är, annat än att det är en otrolig upplevelse. Och dessutom har jag ju inget att jämföra med. För det andra litar jag på att vårdpersonalen kan sin sak och att jag kommer att vara i goda händer när den dagen väl kommer. Nu väntar jag mest med spänning på den stora dagen, för som jag längtar efter vår dotter. <3

Angående skogspromenader

Fick en anonym kommentar till mitt förra blogg inlägg där personen tyckte att det är konstigt att jag är sjukskriven pga. foglossning och ändå springer runt i skogen 2h i sträck. Nu är det ju så att jag inte "springer runt i skogen 2h i sträck" utan mer går en bit, stannar och tittar på naturen eller sätter mig ner tillsammans med min underbara sambo och bara njuter av tillvaron för att sedan gå en bit igen. Bara för att det gör ont i bäckenet när jag rör på mig (inte för varje steg jag tar) tänker jag inte begränsa mig och missa den fina höst som vi har på utsidan.

Visst jag har kanske rätt lindrig foglossning, men att jobba är inget alternativ iaf inte med mitt jobb som städare. Dammsuga och skura golv, bära stora tunga soppåsar och gå av och an i trappor går bara inte. Är jag hemma har jag möjlighet att göra saker i min egen takt och enligt vad jag orkar för att bara sitta stilla och göra inget funkar inte för mig. Sådär, då var den saken utredd.