Sjukskriven fram till söndag och ett recept på muskelavslappnade, det är ryggen som krånglar. Jihooo.

google

Lugnet

Sitter och njuter av tystnaden och lugnet, bara det sprakande ljudet från brasan hörs... Eller nej, där ljög jag. För mellan varven hörs ett brummande ljud utanför fönstret. Det är far och dotter som är ute och premiär åker med snöskotern för säsongen. Men lugnet det njuter jag av! :) 

Nyfikna på den vita världen

Ja då har snön och vintern kommit, åtminstone tillfälligt. Det är ju ändå rätt sällan den första snön håller sig kvar. Förra vintern var det Alissa som bekantade sig med den första snön och upptäckte den vita världen. I år har vi två nya "bebisar" alltså Vera och Elvira som skulle göra det samma, med hjälp av den mer erfarna Alissa.

Båda två var grymt skeptiska att komma ut från ladan, varför lämna denna varma sköna plats där det dessutom finns mat? De lade sin nos mot det vita på marken och fnös till så snön yrde. Usch tänkte nog Vera och gick in i hö ladan igen. Elvira var lite modigare eller kanske fegare(?) och följde troget efter oss. I ladudörren står Vera och tittar ut och bräker efter oss. Antagligen säger hon åt sin syster att komma in igen. När vi sedan försvunnit utom synhåll kommer även hon studsande efter, för ensam vill hon ju ändå inte vara.

Vera, som till sist kom ut. Stirrar på mig och undrar vad tusan tvingar ni oss att göra

Våra getter är mycket trogna och lyder oss nästan bättre än vår hund. De följer oss vart vi än går, hack i häl stannar vi stannar de. Går vi vidare gör de detsamma. Och de skulle garanterat följa med oss i huset bara de fick tillåtelse. Och skulle de, mot förmodan, hitta på bus och försvinna är det bara att ta och prassla med lite knäckebröd. För det kan de bara inte motstå, det är omöjligt. 

Och till skogs vi gå, alla 5.

Efter att de vant sig med snön och kylan och vi väl kommit oss ut så var det två nöjda och glada getter som skuttade på i skogen och var överlyckliga att det stack fram lite gräs och goda kvistar ur snön. Lyckan var total!

Av dessa två är det Vera, den grå, som är vår lilla linslus. Elvira drar sig ofta undan och fastnar sällan på bild. Och om hon mot förmodan skulle hamna på bild ser hon till att det är en suddig sådan.

Vera njuter av solen

Och så vår dotter som älskar att umgås med getterna

Pumppaa

Förra hösten ungefär den här tiden "förföljde" en låt mig, det kan ni läsa om här. Nu har fenomenet återuppstått, varje dag när jag kör hem från jobbet, fastän det är vid olika klockslag (kan kasta på 45 min, ungefär) så spelas samma låt och den börjar alltid innan jag hunnit ut ur stan. Det är nästan lite skrämmande. Och till råga på allt så har just denna låt lämnat att snurra i mitt huvud, förstås...

..och varför är det bara finsk musik som förföljer mig?

vi ser ut igen

Mina fönster har varit fruktansvärt smutsiga en längre tid. (senast de blev tvättade var förra hösten) de var så smutsiga att min mor sa att hon såg hur smutsiga de var ändå hem till deras. Då är det illa!

Ni kan ju gissa hur glad jag blev när vi kommer hem från vår ruka resa och upptäcker att man ser ut igen. Fönstren är skinand rena. Lycka är att ha en hus tomte som överraskar med något sådant medan man är borta. Tack mamma! :)

Published with Blogger-droid v2.0.9

RUKA

Vad skönt det var att slippa bort en stund, koppla bort alla måsten men samtidigt är det skönt att vara hemma igen och återgå till vardagen. Borta bra men hemma bäst uttrycket tycker jag om, det säger liksom allt. Det är bra att få komma bort men inget slår känslan av att vara hemma efteråt... Ända tills nästa ryck kommer när man känner att man bara måste få komma bort en stund igen. 

Vi hade det bra i Ruka med väldigt omväxlande väder. Vi fick lite av varje helt enkelt och det var inte så illa. När vi vaknade på trosdags morgonen möttes vi av gnistrande snö och några minusgrader. Åt frukost klädde på oss och gick ut för att utforska omgivningen. Lek vid touhutalo hann vi även med på kvällen samt bastubad.

Vi såg många många renar under våra dagar uppe i Ruka. Första gänget vi såg så trodde Alissa det var våra getter, Elvira och Vera. Hon ville mata dem med bröd och ropade "Vera" efter dem.

Snö och några minusgrader bjöd alltså torsdagen på.

Till fredagsmorgonen hade vädret däremot gjort en hel omvändning. Riktigt höstrusk var det då. Men även det har sin charm. Den dagen bestod av att kolla läget där vandringsleden pieni karhunkierros startade, för att se om det var mycket snö och is kvar där. Vi gick bara ca 3 km, (av och an till myllynkoski, se karta längre ner.) för vi hade bestämt vi går hela sedan på lördag när det såg lovande ut med vädret. 

Vi plaskade vid kuusamon tropiikki på eftermiddagen och tog en kort promenad till "byn" senare innan läggdags. 

Solskenslördagen kom som utlovat vilket var mycket trevligt. Nog skulle vi ha vandrat de 12 kilometrarna ändå. "Finns inget dåligt väder" och "aldrig sur gå på tur", javisst. Men nog är det tusen gånger trevligare med solsken det kan jag inte neka. Det var mäktig natur och vackert väder. Men jag fotade inte så mycket som jag skulle ha velat och jag njöt heller inte heller sådär jätte mycket den första delen. Vi hade nämligen en tös som var mindre glad. Första gången hon varit missnöjd i ryggsäcken ute i skog och mark. Så det var lite surt. Mikael bar henne i sin famn en rätt lång sträcka och ändå grät hon bara. Men efter varm risgrynsgröt i magen och in virad i filten på nytt i bärstolen så hade vi en nöjd Alissa som somnade nästan genast och sov ända tills vi kom tillbaka till bilen. 

En miss vi dock gjorde var att vi hade mat paus nere i dalen där det var betydligt kallare, det var riktigt isande att sitta där. Men det gick, mätta blev vi ändå. När vi trötta och frusna kom tillbaka till vår stuga var det skönt att dricka kaffe och sedan bada bastu. Helt ljuvligt!

Och där var den lång helgen då, tiden går så snabbt när man har roligt. Innan vi startade hemåt på söndag morgon lyxade vi till det med hotellfrukost för att orka sitta i bilen ända hem igen. Och så där på tal om bilen så är jag nog riktigt stolt över Alissa. På hemvägen sov hon inte en ända sekund, 6,5 timme i bilen och knappt något gnäll alls. Bara mot slutet när vi nästan var hemma. Duktigt tjej och dvd:n vi införskaffat var gulvärd. Sådär annars under resan gick det också riktigt bra med Alissa, första dagen var hon lite upp och ner efter en lång dag med dagis+resa och så verkade hon ha lite hemlängtan till och från. 

Detta kan bra ha varit bland de sista längre vandringarna med Alissa tills hon är så stor så att hon orkar gå själv. För nästa sommar är det inte sagt hon vill eller kan sitta i bärstolen mer, det återstår att se.

Karta över pieni karhunkierros

Älskar att fynda

Vilken tur att Julia släpade med mig på loppis igår. Okej, kanske inte släpade för jag kom nog med frivilligt, men på hennes initiativ. :) För jag gjorde värdens fynd, hittade kuoma skor åt Alissa i mycket gott skick, två par dessutom som var nästan gratis. 2,5€ paret. Helt galet billigt, nya kostar väl kring 30€?