RUKA

Vad skönt det var att slippa bort en stund, koppla bort alla måsten men samtidigt är det skönt att vara hemma igen och återgå till vardagen. Borta bra men hemma bäst uttrycket tycker jag om, det säger liksom allt. Det är bra att få komma bort men inget slår känslan av att vara hemma efteråt... Ända tills nästa ryck kommer när man känner att man bara måste få komma bort en stund igen. 

Vi hade det bra i Ruka med väldigt omväxlande väder. Vi fick lite av varje helt enkelt och det var inte så illa. När vi vaknade på trosdags morgonen möttes vi av gnistrande snö och några minusgrader. Åt frukost klädde på oss och gick ut för att utforska omgivningen. Lek vid touhutalo hann vi även med på kvällen samt bastubad.

Vi såg många många renar under våra dagar uppe i Ruka. Första gänget vi såg så trodde Alissa det var våra getter, Elvira och Vera. Hon ville mata dem med bröd och ropade "Vera" efter dem.

Snö och några minusgrader bjöd alltså torsdagen på.

Till fredagsmorgonen hade vädret däremot gjort en hel omvändning. Riktigt höstrusk var det då. Men även det har sin charm. Den dagen bestod av att kolla läget där vandringsleden pieni karhunkierros startade, för att se om det var mycket snö och is kvar där. Vi gick bara ca 3 km, (av och an till myllynkoski, se karta längre ner.) för vi hade bestämt vi går hela sedan på lördag när det såg lovande ut med vädret. 

Vi plaskade vid kuusamon tropiikki på eftermiddagen och tog en kort promenad till "byn" senare innan läggdags. 

Solskenslördagen kom som utlovat vilket var mycket trevligt. Nog skulle vi ha vandrat de 12 kilometrarna ändå. "Finns inget dåligt väder" och "aldrig sur gå på tur", javisst. Men nog är det tusen gånger trevligare med solsken det kan jag inte neka. Det var mäktig natur och vackert väder. Men jag fotade inte så mycket som jag skulle ha velat och jag njöt heller inte heller sådär jätte mycket den första delen. Vi hade nämligen en tös som var mindre glad. Första gången hon varit missnöjd i ryggsäcken ute i skog och mark. Så det var lite surt. Mikael bar henne i sin famn en rätt lång sträcka och ändå grät hon bara. Men efter varm risgrynsgröt i magen och in virad i filten på nytt i bärstolen så hade vi en nöjd Alissa som somnade nästan genast och sov ända tills vi kom tillbaka till bilen. 

En miss vi dock gjorde var att vi hade mat paus nere i dalen där det var betydligt kallare, det var riktigt isande att sitta där. Men det gick, mätta blev vi ändå. När vi trötta och frusna kom tillbaka till vår stuga var det skönt att dricka kaffe och sedan bada bastu. Helt ljuvligt!

Och där var den lång helgen då, tiden går så snabbt när man har roligt. Innan vi startade hemåt på söndag morgon lyxade vi till det med hotellfrukost för att orka sitta i bilen ända hem igen. Och så där på tal om bilen så är jag nog riktigt stolt över Alissa. På hemvägen sov hon inte en ända sekund, 6,5 timme i bilen och knappt något gnäll alls. Bara mot slutet när vi nästan var hemma. Duktigt tjej och dvd:n vi införskaffat var gulvärd. Sådär annars under resan gick det också riktigt bra med Alissa, första dagen var hon lite upp och ner efter en lång dag med dagis+resa och så verkade hon ha lite hemlängtan till och från. 

Detta kan bra ha varit bland de sista längre vandringarna med Alissa tills hon är så stor så att hon orkar gå själv. För nästa sommar är det inte sagt hon vill eller kan sitta i bärstolen mer, det återstår att se.

Karta över pieni karhunkierros