Nyfikna på den vita världen

Ja då har snön och vintern kommit, åtminstone tillfälligt. Det är ju ändå rätt sällan den första snön håller sig kvar. Förra vintern var det Alissa som bekantade sig med den första snön och upptäckte den vita världen. I år har vi två nya "bebisar" alltså Vera och Elvira som skulle göra det samma, med hjälp av den mer erfarna Alissa.

Båda två var grymt skeptiska att komma ut från ladan, varför lämna denna varma sköna plats där det dessutom finns mat? De lade sin nos mot det vita på marken och fnös till så snön yrde. Usch tänkte nog Vera och gick in i hö ladan igen. Elvira var lite modigare eller kanske fegare(?) och följde troget efter oss. I ladudörren står Vera och tittar ut och bräker efter oss. Antagligen säger hon åt sin syster att komma in igen. När vi sedan försvunnit utom synhåll kommer även hon studsande efter, för ensam vill hon ju ändå inte vara.

Vera, som till sist kom ut. Stirrar på mig och undrar vad tusan tvingar ni oss att göra

Våra getter är mycket trogna och lyder oss nästan bättre än vår hund. De följer oss vart vi än går, hack i häl stannar vi stannar de. Går vi vidare gör de detsamma. Och de skulle garanterat följa med oss i huset bara de fick tillåtelse. Och skulle de, mot förmodan, hitta på bus och försvinna är det bara att ta och prassla med lite knäckebröd. För det kan de bara inte motstå, det är omöjligt. 

Och till skogs vi gå, alla 5.

Efter att de vant sig med snön och kylan och vi väl kommit oss ut så var det två nöjda och glada getter som skuttade på i skogen och var överlyckliga att det stack fram lite gräs och goda kvistar ur snön. Lyckan var total!

Av dessa två är det Vera, den grå, som är vår lilla linslus. Elvira drar sig ofta undan och fastnar sällan på bild. Och om hon mot förmodan skulle hamna på bild ser hon till att det är en suddig sådan.

Vera njuter av solen

Och så vår dotter som älskar att umgås med getterna