Ond cirkel

Jag känner mig grå, trist och hängig! Det blir ju automatiskt mycket tyngre när ens barn inte sover på nätterna. Och när man sedan som mor inte duger åt barnet gör inte saken bättre. Det blir bara en ond cirkel alltihopa!

Jag sitter och slappar efter jobbet och piggnar till lagom tills barnet vaknar från sin middagslur. Underhåller henne, leker med henne och framför allt så duger jag.. Tills pappa kommer hem. Det blir massa gnäll när pappan är trött efter arbetsdagen och inte riktigt orkar leka lika mycket som barnet vill. Detta samtidigt som jag försöker laga mat. Sedan kommer det en par timmar att fylla ut med diverseprogram, snöskottning om det kommit snö, ute lek eller kaffe någonstans. Och vips så var klockan läggdags och det blir igen gnäll om det inte är pappa som nattar. När barnet sedan somnat så orkar jag med nöd och näppe vara vaken ca 1½ timme, då i vågrätt läge med en bok över näsan. Pappa i huset vilar framför tv:n. Vi går bara om varandra hela dagen känns det som.. Natten kommer och det blir igen massa ledsamma miner från både stora och små. Vaknar ungefär samma tid varje natt och förstås lugnar hon ner sig först när pappa kommer in till henne. För att vi ska orka upp i jobb så har det blivit så att pappa sovit i barnets rum de senaste nätterna för då sover hon bäst, om man nu kan säga att hon sover bra?! Dagen gryr jag stiger upp och far i jobb, en timme senare är det far och dotters tur att stiga upp. Och sedan rullar det på så här..

Några tankar. När ska hon börja sova igen? Hur ska vi få henne att sova? Varför duger inte jag? Hur ska jag göra för att hon ska vilja söka tröst hos mig, fastän pappa är där? När ska jag och Mikael hitta någon tid och ork att umgås? Var är vardagsglädjen jag brukar känna?

Och till på köpet när jag känner mig sådär lagom hängig så vill inte den där jäkla brasan börja brinna. Tack för den!