Sverige, Vålådalen och Axa fjällmaraton 2014, del 3

forts... (del 1 & del 2)

Fredagen var egentligen den ända dagen vi inte hade något inplanerat och vi skulle inte spendera något tid alls längs vägen vilket var otroligt skönt. Solen sken och det var fint väder så efter frukosten var äten packade väskorna med matsäck och begav oss mot Ottfjället (1650 möh). Det går en vandringsled från Vålådalens fjällstation ända upp till toppen och den är ca 5-6 km lång. 

Först traskar man upp längs med slalombacken i Vålådalen för att sedan komma ut på en liten väg och det är där man börjar se den vackra utsikten med fjäll åt alla håll och kanter. Efter ca 1 km svänger man sedan av vägen och man tar riktning på Ottfjället. 

Vi vandrar i sakta mak och stannar till med jämna mellan rum, endera för att sätta oss ner, utforska något eller bara för att stå och beundra utsikten. Alissa tyckte det var intressant att man kan dricka vattnet rakt ur fjällbäcken. 

Vart efter att vi går blir träden bara färre och mindre hela tiden och växtligheten börjar försvinna och ersättas av sten. Svalare och behagligare temperatur blir det också. 

Men ända upp till toppen kom vi oss tyvärr inte, utan vi stannade ca 100-200 meter nedanför av den orsaken att det började åska och bullra och vi ville inte befinna oss uppe på kalfjället tillsammans med Alissa i oväder. Men vi satte oss i alla fall ner en stund för att hämta andan och beundra naturen.

Toppen i sikte

Jag är mäkta imponerad av Alissa, vår 3-åring som gick 85 % för egen maskin uppför fjället. Neråt började hon vara väldigt trött i benen och det med all rätt så hon skjuts på våra axlar ner tillbaka till fjällstationen.

Det var även en första gång för mig att ta mig upp till toppen på ett kalfjäll. Vi har ju inte tillgång till sådana här hemma precis. En mäktig upplevelse och känsla, utsikten och naturen slog nästan andan ur en och jag har nog aldrig känt mig så liten. Tanken på att bestiga toppen var berusande men jag är sist och slutligen inte så besviken över att jag inte fick göra det för jag tyckte det var mycket finare att vandra precis vid gränsen där träden slutade. Där det fanns lite växtlighet men man såg ändå de mäktiga fjällen åt alla håll. Mer sådan vandring tack!